Är man konstig om man hela vägen hem spelar upp en liten film i sitt huvud. En film där man bråkar apmkt med en kollega från en annan avdelning? I mitt huvud jag ba: MEN JAG KAN INTE HJÄLPA ATT DU ÄR DYSLEKTISK. DET ÄR INTE MITT JÄVLA FEL ATT DU ÄR ETT ANALFABETISKT MONGO SOM ÄR TOTALT JÄVLA INKOMPETENT!"
I dagdrömmen sa jag det här på ett möte. Det var supermånga närvarande vid mötet och den här människan sa att jag var typ obra på kommunikation. Helt ärligt så sa hon faktiskt att jag inte var kompetent nog. Och jag flippade. Jävla småglin. Komma här och säga att jag är DÅLIG! Jag är ju för fan poet/författare.
Fuck off liksom.
I dagdrömmen dårå. På riktigt - i verkligheten - har jag inte haft kontakt med människan på flera månader...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar