Fem minnen

Minne 1, glasögon.

Jag är på dagis och leker med Camilla. Hon är väldigt uppspelt, hon har nämligen en hemlis. Idag kommer hennes mamma komma till dagis mitt på dagen och ge henne ett par splitternya glasögon. Glasögonen är jättefina berättar Camilla. De är röda med en liten guldrand på. Och de kommer att göra så att Camilla ser bra och slipper att ha så ont i huvudet. Jag måste lova att hålla tyst. Hon vill överraska alla andra på dagis. Jag förstår precis. Det här är en jättegrej. Tänk vad förvånade alla ska bli när Camilla studsar in och, ta-da, har glasögon. Vi fnissar.

När Anneli, Camillas mamma, kommer står vi redan beredda i hallen. Vi har väntat jättelänge. Vi rusar fram till Anneli. Får vi se, får vi se! Anneli tar fram glasögonen. Camilla sätter på sig dem och vänder sig mot mig. Du är jättefin säger jag. Camilla ler. Det känns helt naturligt att se henne i glasögonen. Som om hon alltid hade haft dem. Vi går in på vår avdelning. Jag ser på Camilla att hon är nervös.

Glasögonorm säger någon.

Direkt blir hon en glasögonorm. De andra barnen skrattar.

Tårarna bränner i Camillas ögon. Besvikelsen är total.

Jag får, för första gången i mitt liv, den där varma arga känslan i magen. Det är orättvist! Jag blir så arg att jag också får kämpa för att hålla tillbaka gråten. Jag stampar hårt i golvet, kastar en legobit mot Fredrik och säger till Camilla att hon och jag minsann ska leka ute idag. Ingen annan får vara med, det ska bara vara hon och jag.

Minne 2, mamma.

På dagis, jag väntar på mamma. Hon är sen. Det brukar aldrig vara så. Min mamma brukar vara en av de första mammorna som kommer. Det är lite status, att ens mamma kommer tidigt. Det är också bättre när mamma kommer än när pappa kommer. Nästan inga pappor kommer till dagis, nästan bara min. Ingen blir imponerad av att en pappa kommer, det är bara konstigt.

Jag väntar, hänger vid hallen. Ser den ena mamman efter den andra komma. Var är hon? Hon borde komma snart. Camillas mamma har redan hämtat henne och min mamma brukar alltid komma före Camillas.

Jag ser att Sara också hänger vid hallen. Sara är ett par år yngre än mig och jättesöt. Hon väntar också på sin mamma. Vi sneglar lite på varandra.

Jag kan alla kännetecken för min mamma. Jag känner igen henne redan om jag ser henne i backen. Jag ser att det är hon och jag hör det för hennes cykel gnisslar så. Mamma har en jättefin cykel. Silverfärgad och med svart, rutig sadel. Jag önskar att jag också skulle få en sådan cykel. Men jag är för liten.

Jag hör hur dörren öppnas. Jag drar efter andan. Nu kommer hon tänker jag. Och jag ser henne. Hon är ganska kort för att vara en vuxen, har kortklippt, lockigt mörkt hår, stora rosa glasögon. Och så ser hon varm och inbjudande ut, stora mjuka bröst som man sover så bra mot. Jag tar sats och rusar fram. Mamma, mamma, mamma! ropar jag och slänger mig i hennes famn. Jag märker att Sara har gjort samma sak och i precis det ögonblicket känner jag att något är fel. Jag tittar upp. Det är inte min mamma som står där. Det är en vilt främmande kvinna. Hon ser förvånad ut. Jag blir skräckslagen. Flämtar till och drar mig tillbaka. Vad pinsamt. Jag gömmer mig bakom fröken. Fröken och Saras mamma skrattar. Det var väl inte så farligt tycker de. Förnedringen är total. Jag låser in mig på toaletten och kommer inte ut förrän mamma knackar på dörren.

Nästa dag. Jag och Sara står återigen och spanar efter våra mammor. Jag är mer på min vakt idag. Tänker inte göra om misstaget från igår. När dörren öppnas tittar jag noga. Ja, det är hon. Jag springer, tjoar och springer, för allt vad jag är värd. MAMMA!

När jag lösgör mig från mammas kram ser jag att Sara står bredvid mig och ser förvirrad ut.

Du har en likadan mamma som jag har, konstaterar hon.

Ja. Det har jag faktiskt.

Min mamma luktar mamma, det gör inte Saras mamma. Det är nästan det enda som skiljer dem åt.

Minne 3, döden.

Jag är på landet, hos mormor och morfar. Mormor är snäll, mjuk och len. Hon ler alltid och hon är alltid i köket. Det luktar så gott där. Radion står på och mormor nynnar med. Morfar ligger och vilar i soffan. Han är stor och bullrig. Stark som en oxe. Om morfar håller mig i handen gör det ont. Det är för att han är bonde har mamma förklarat. Bönder måste vara hårda i nyporna. Han nyper hårt i kinden också. Men man kan inte säga ifrån. Då skulle han bli ledsen.

Jag vill leka med mormor. Bygga koja. Mamma hyschar mig. Man måste ta det lugnt med mormor, annars blir hon trött. Mormor viftar bort mammas förmaningar. Hon leker så gärna med mig, lillflickan. Jag börjar släpa fram stolar och springer och hämtar filtarna från morfar i soffan. Vi behöver dem till min koja.

Jag leker så tyst och stilla jag kan för att mormor inte ska bli trött. Hennes del i leken är att sitta på en av stolarna och hålla filtarna på plats. Sedan ligger jag därunder. Efter ett tag blir det tråkigt. Jag kryper fram. Mormor vill kramas. Kan vi inte göra det sen, tycker jag. Vi kan väl leka nu. Mamma säger åt mig att sluta. Kan jag inte bara kramas? Jag kramas lite med mormor. Sedan måste mormor vila. Hon vilar på kökssoffan. Somnar efter bara någon minut och jag och mamma måste vara jättetysta för att hon inte ska vakna. Mormor är sjuk förklarar mamma. Hon är jättesjuk så man måste ta det lugnt, inte stoja så mycket. Jag stelnar till. Jag står som fastfrusen framför mamma. Kan knappt andas. Vad är det hon säger? Är mormor sjuk men mamma har ändå sagt åt mig att kramas med mormor? Då kan jag bli smittad. Jag blir livrädd. Mamma förklarar att mormors sjukdom inte smittar. Jag tror henne inte. Hon har alltid sagt att sjukdomar smittar och att man inte ska gå nära. Jag kan inte förstå att mamma vill att jag också ska bli sjuk.

Senare på dagen går vi på promenad. Vi hinner bara gå ett femtiotal meter innan mormor börjar andas tungt och måste sätta sig ner. Vi har gått upp mot skogen, där blåbären är växer stora och fina. Morfar har satt ut en bänk där så att mormor kan vila. Mamma vill ta kort. Sätt dig bredvid mormor säger hon åt mig. Jag vet att nu är det slut. Jag kommer att bli smittad av hennes farliga sjukdom. Sjukdomen som gör att hon bara orkar gå några meter i taget. Jag vill inte. Magen drar ihop sig. Jag tänker febrilt men kan inte komma på någon giltig anledning att dra mig ur. Mormor skulle bli för ledsen. Mamma med. Även om jag inte vill sätter jag mig bredvid mormor. Mamma tar kortet. Vi går hem. Och jag tänker för första gången, att jag nog ska dö.

Minne 4, tomaterna.

Vid mormor och morfars hus finns en liten stuga. Vi bor där ibland när vi hälsar på men inte nu. Nu bor i vi stora huset. Stugan är nämligen gammelmormors och hon är här. Hon vill vara nära mormor nu när mormor är dålig. Gammelmormors trädgård är så fin. Full med rosa, röda, vita, gula rosor. Hon har en liten sandlåda också. Det är ett gammalt traktordäck som morfar har fyllt med sand. Det är min sandlåda har gammelmormor sagt. Det är i alla fall bara jag som leker där. Alla hinkar och spadar som finns där är mina. På husets östra sida har gammelmormor tomater. Morfar tar hand om dem åt henne. Hon hinner inte med allt i trädgården så hon koncentrerar sig på rosorna. När solen sjunker är det dags för morfar att vattna tomaterna. De är stora, klarröda och smakar sött, nästan som äpple. Morfar står där länge: vattnar, tittar noga på varje planta, nyper av tjuvskott som tar energi. Tänk att den store bullrige mannen som nyper mig så hårt i kinden och nästan krossar min hand när han håller den, kan vara så försiktig och mjuk med tomaterna. Ödmjuk, vördnadsfull, varsam.

Minne 5, hästarna.

Morfar är bonde. Han har en stor ladugård. I den har han haft både kor och hästar. Nu är det bara några få hästar kvar. Jag vet att han är ledsen över att han inte har kraft nog att ha lika många hästar som han hade när mormor levde. Nu är de är mest kvar av sentimentala skäl har mamma förklarat. De försvinner snart, menar hon. Morfar har satt ut dem till försäljning.

Morfar vill så gärna att jag ska tycka om hästarna. Att jag ska vilja rida på dem. Så att mamma och moster kanske bestämmer sig för att ha kvar några av hästarna. Moster rider ofta. Men inte mamma. Mamma gillar inte hästar. Hon tycker att de är lömska. Morfar kan inte förstå det där. Han tycker att det är trams och att mamma överför sin rädsla på mig. Låt flickan bestämma själv! Han vill lyfta upp mig på hästarna så att jag kan testa lite. Då brukar mamma få panik. Ta ner henne genast, ryter hon. Hästarna är för stora!

Jag är lite rädd för hästarna, men jag vill inte erkänna det för vare sig morfar eller mamma. Då blir det bara ännu mer tjabbel.

En av morfars hästar har sprungit på Solvalla. Sprungit in en del pengar faktiskt. Honom har de använt för avel. Morfar är mäkta stolt över det. Men han är såld. Man kan inte ha kvar en sådan fin häst bara för nöjes skull. Även om moster rider så är det inte nog. Morfar pratar ofta om den där hästen. Hur fin han var. Nu får morfar nöja sig med att åka till Solvalla om han vill se riktigt fina hästar. Förut kunde han bara gå ner till ladugården. Han skakar på huvudet. Det är en sorg det där. Att hästarna inte kan vara kvar.