Twilight Saga

Som vanligt när det gäller mina Twilightinlägg: har ni inte läst böckerna och planerar att göra så – läs inte detta. Om du däremot redan har läst böckerna eller överhuvudtaget inte är intresserad av att läsa ungdomsböcker om vampyrer - please proceed.

Under en period har jag alltså läst Twilightserien. Det är en saga om en ung tjej som blir förälskad i en kille som visar sig vara vampyr och typ hundra år gammal (värsta peddot). Böckerna handlar om deras kamp att vara tillsammans. Deras kärlek är förbjuden men de ska minsann övervinna alla hinder. För de bara måste vara ihop! *heja ungdomskärlek typ*

Och jag har läst och läst och läst. För det är långa böcker det här. Tjocka feta böcker.

Men igår tog äventyret slut för min del.

Och jag måste säga att jag är besviken.

Jag är besviken av två anledningar:
1. Jag kommer att sakna Kåt-Bella och Vampyr-Edward och
2. Jag tycker att det är fruktansvärt att små tonåringar världen över läser detta skräp!

Vad förvirrande tänker ni. Kan hon bestämma sig. Är de bra eller är de dåliga?

Jag ska förklara. Jag tycker att böckerna är gulliga och spännande. Själva grundhistorien, kärlekshistorien är härlig. Man blir glad och får en lite töntig men ack så mysig känsla i kroppen när man läser Twilight. Det är pinsamt men värt det.

Men det finns saker i boken jag stör mig på. Som den förlegade kvinnosynen (exempel: de enda som lagar mat, stryker, tvättar och städar i böckerna är kvinnor eller unga flickor). Eller vissa vridna, lite sektlika, kristna värderingar som smyger sig in med jämna mellanrum (exempel: att det i boken finns ett begrepp som kallas ”imprint”. Det innebär att en man (varulv) kan bli blixtförälskad i exempelvis en nyfödd bebis. Alla vet att det bästa för bebisen är att hon växer upp och gifter sig med mannen eftersom ingen kommer att älska henne lika mycket och han kommer att göra allt för att hon ska vara lycklig. Ingen mening för henne att försöka skapa sig en egen uppfattning alltså. En annan jobbig sak är hela "inget sex före äktenskapgrejen" och snack om förlorade själar. Och jag VET att vanliga troende inte är så här men det känns bara helt äcklish!). Jag stör mig också på att boken är sjukt utseendefixerad (alla är jättesnygga och det tjatas till förbannelse om hur snygga de är).

Anledningen till att jag stör mig är att bokens målgrupp är unga tjejer i tonåren. Tjejer som kanske inte läser med sina ”kritiska glasögon” på (även om jag vet att DU Nea är en klok tjej som HAR reagerat). Men jag tror att det finns miljardes unga tjejer som kommer att bli ännu mer "duktig flicka" efter att ha läst det här. Och it makes me wanna puke.

Jag tycker att Stephanie Meyer har en förlegad kvinnosyn och jag tycker att hon borde skärpa till sig!

Men snälla Felicitas (och andra galna Twilightfans) gå inte i taket nu. Jag tycker att böckerna är härliga. Men SM verkar hjärntvättad och knäpp!

Mormonbok

Jag håller på att läsa När jag hör din röst av Stephanie Meyer. Det är den andra boken i serien om tonåringarna Bella och Edward. Ni som inte har läst första boken, och planerar att göra så, sluta läs nu. Ni som har läst första boken eller överhuvudtaget inte är intresserad av att läsa en ungdomsbok om vampyrer, läs vidare. Men jag tar inte ansvar för om ni sedan tycker att det var waste of time. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning som bankerna säger om sina fonder. Och det har de ju rätt i. Börsen är ner 42 procent i år. Fritt fall kallar man det på Gröna Lund. Men åter till Bella och Edward. Och Stephanie Meyer.

I första boken, Om jag kunde drömma, flyttar Bella till sin pappa. Bella gör detta för att hon inte vill bo med sin mamma och hennes nya man. I nya hemstaden blir Bella kär i den snyggaste, mest mystiska killen på skolan. Han verkar sur, butter, totalt humorbefriad och hänger inte med någon annan än sina syskon. Bella blir superkåt. Det är ungefär här man får veta att Edward inte är någon vanlig pojke. Han är nämligen vampyr. Och Bellas doft drives him crazy. Han vill bara äta upp henne.

Bella och Edward tror att de är kära. Fast egentligen så är Bella bara kåt och Edward hungrig. De gör aldrig något tillsammans, förutom att oroa sig för att Edward ska börja smaska i sig Bella. Bella couldn’t care less! Så tonårs-horny är hon.

Och om det hade stannat vid dessa tonåringars sexuella frustration och budskapet om avhållsamhet så hade det varit okej. Myspys och gullegull. Men när Stephanie Meyer börjar predika sin mormontro i bok nummer två tröttnar jag.

Det värsta jag vet är när folk ska pracka på mig sin tro. Jag tror inte. Inte ens på ”nåt”.