Mormonbok

Jag håller på att läsa När jag hör din röst av Stephanie Meyer. Det är den andra boken i serien om tonåringarna Bella och Edward. Ni som inte har läst första boken, och planerar att göra så, sluta läs nu. Ni som har läst första boken eller överhuvudtaget inte är intresserad av att läsa en ungdomsbok om vampyrer, läs vidare. Men jag tar inte ansvar för om ni sedan tycker att det var waste of time. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning som bankerna säger om sina fonder. Och det har de ju rätt i. Börsen är ner 42 procent i år. Fritt fall kallar man det på Gröna Lund. Men åter till Bella och Edward. Och Stephanie Meyer.

I första boken, Om jag kunde drömma, flyttar Bella till sin pappa. Bella gör detta för att hon inte vill bo med sin mamma och hennes nya man. I nya hemstaden blir Bella kär i den snyggaste, mest mystiska killen på skolan. Han verkar sur, butter, totalt humorbefriad och hänger inte med någon annan än sina syskon. Bella blir superkåt. Det är ungefär här man får veta att Edward inte är någon vanlig pojke. Han är nämligen vampyr. Och Bellas doft drives him crazy. Han vill bara äta upp henne.

Bella och Edward tror att de är kära. Fast egentligen så är Bella bara kåt och Edward hungrig. De gör aldrig något tillsammans, förutom att oroa sig för att Edward ska börja smaska i sig Bella. Bella couldn’t care less! Så tonårs-horny är hon.

Och om det hade stannat vid dessa tonåringars sexuella frustration och budskapet om avhållsamhet så hade det varit okej. Myspys och gullegull. Men när Stephanie Meyer börjar predika sin mormontro i bok nummer två tröttnar jag.

Det värsta jag vet är när folk ska pracka på mig sin tro. Jag tror inte. Inte ens på ”nåt”.