Arbetsmiljö

När man är föräldraledig så tänker man inte så mkt på det här med arbetsmiljö, om man nu som föräldraledig kan säga att hemmet är en ”arbetsplats”. Man är liksom för upptagen av att hinna. Eller försöka sova. Eller försöka få ungen att sova. Eller plocka leksaker, laga mat, byta blöjor, springa efter lillunge som kryper skitsnabbt och drar ut alla böcker ur bokhyllan, eller fånga lillunge som stoppar allt, som den lite större ungen kastar på golvet, i munnen.  Man har liksom inte tid att tänka på om luften i lägenheten är bra. Men när man börjar jobba igen tänker man desto mer på det. Som att man kommer till jobbet på morgonen och det är BASTU och cirka noll syre. Och för att cirkulationen av (den obefintliga) luften ska fungera behöver man resa på sig och gå och trycka på en knapp, varje timme annars slås den av. Det känns som att man är på Lost-ön och måste trycka på den där knappen hela tiden och missar man så händer något hemskt. Det är väldigt stressande. Och inte vill arbetsgivaren fixa ventilationen heller för det är tydligen en megainvestering och det är ju ändå flytt snart. Snart som i om minst ett år.

OCH SÅ FÅR MAN SITTA OCH SVETTAS OCH INTE ENS DYRDEO FRÅN APOTEKET HJÄLPER.

Och ”man” kanske kan bytas ut mot ”jag”. Fast ”jag” skulle såklart inte skulle svettas.