Aldrig mer, jag säger aldrig mer.

I söndags kväll åt vi köpepizza. Det händer väldigt sällan hemma hos oss eftersom Daniel är gluten och det bara finns ett ställe i närheten som erbjuder glutefri pizza och man dessutom måste ta bilen dit och det är svårt att få parkering i stan. Men i söndags var vi trötta och så sa Daniel "pizza" och sen kunde jag inte tänka mig att äta något annat. Han ba "eller sushi" och jag ba "äru inte klok nu har du SAGT!" och så blev det pizza.

Jag åt tre fjärdedelar av min pizza (en napolitana) och blev så kräkmätt att jag var nära att åka in till förlossningen och kräva ett akut kejsarsnitt. Efter det har den här degen legat som en klump i min mage och gjort mig svullen. Degen väger dessutom ett kilo för jag väger ett kilo extra sen i söndags och trust me när jag säger att jag tänker bajsa ut den för jag ska fan inte gå upp i vikt efter att äntligen ha kämpat mig ner till en vikt jag är nöjd med. Men det är det som är problemet. Sedan pizzan har åkt in i min mage kommer inget ut! Allt har bara mirakulöst avstannat och jag får sådana äckelkänslor av att den ligger där! Varför kommer det inte ut? Blir det så här när man blir gammal, att man inte kan äta pizza för då får man problem med magen och vill typ stanna hemma från jobbet för att det enda som upptar ens tid är att tänka på att pizzajäveln i tarmarna långsamt omvandlas till avföring och stannar kvar därinne?

Aldrig mer, jag säger aldrig mer.