Julkalender lucka 3. Bästisar

Jag vill berätta om min katt Rasmus. Han är dö och det är mkt sorligt. Framförallt är det sorligt för jag vet inte vad som hände honom och jag tycker att det är bättre att veta än att leva i ovisshet.

Rasmus var en tjock katt. Det är de bästa katterna.

Rasmus var rädd för dammsugaren. Han brukade sticka huvudet under sängen när jag dammsög. Han var som ett litet barn som tror att ”om inte jag ser, då ser ingen annan mig heller”. Och man kunde ju inte låta bli, så man ba *pet pet* på fetkissen. Då tittade han fram och pep ynkligt. ”Lämna mig ifred” tror jag han ville säga.

Rasmus hade inget emot att man använde honom som halsduk.

Rasmus hade många smeknamn.
Jag kallade honom Rasse eller Raz. En av mina vänner kallade honom ”Degge” för att han var ”så degig”. Pappa kallade honom för ”kungen” eftersom pappa tyckte att Rasmus ”styrde och ställde hemma”. Morfar kallade honom för ”Katten”. Mamma var nog den enda som faktiskt sa Rasmus.  

Rasmus följde med mig hem, gick vid min sida, om jag stötte på honom utomhus. Även om vi var långt hemifrån. Dessutom – ovanligt – hade Rasmus en flickvän och en kattkompis. De tre hängde ihop länge. Flickvännen och kompisen brukade sitta på vår baksida och vänta på att Rasmus skulle komma ut och leka. Det tycker jag är gulligt.

Rasmus regerade i radhusområdet. Han var katten på täppen, gårdens kung. De andra katterna utmanade honom ofta. Hans öron var trasiga och nosen hade nästan alltid blodiga rispor. När Rasmus blev äldre började han förlora fajterna. Jag tror att det tog honom hårt. Han ville inte gå ut så mycket då.

Under hela tiden Rasmus var hos oss hörde jag honom fräsa endast en gång. Det var när morfar hade med sig sin hund ”Candy” hem till oss. Det gillade inte Rasmus. Det är också enda gången jag har sett honom försöka klösa någon. 

Jag är rädd för att något stort djur tog Rasmus. Skadade honom, lekte med honom och lämnade honom att dö. Jag är rädd för att Rasmus längtade efter mig. Att han var kall och ledsen och kände sig ensam.

Jag önskar att han fortfarande var min katt. Min fina, tjocka, gosiga kisse som älskade mig och inte ens ville att jag skulle gå på toaletten själv. Lite som Daisy, som också gärna hänger med in på toa.

Tänk vilka bästisar de hade kunnat bli, Rasmus och Daisy.