Latfeminism

Jag får en del skit. Varför då undrar ni? Jag som är så snäll? En go tjej. Ja, men jag lever mitt på femtiotalet, bland en massa jävla mähän. Så det är inte mitt fel att jag är förbannad. Jag kan inte hjälpa att folk är efterblivna.

De frågar: Jaha och vad ska du heta när du gifter dig då?
Jag svarar: Emster Emstersson (mitt nuvarande namn).
De (förfärat): Meeeen, ska ni inte heta samma namn? Vad heter Jäl?
Jag: Jälström.
De (förvirrat): Men vill du inte heta det? Det var väl fint? Så slipper du –sson?
Jag: Jag tycker att –ssonnamnen är ett svenskt kulturarv. Jag kommer från en jordbrukarfamilj och det hörs på mitt namn. Plus att jag precis har gjort nytt körkort så jag orkar inte byta…
De: Jamen. Om ni får barn då? Vad ska barnen heta?
Jag: Vet inte. Vi har ju inga barn så det känns som ett senare problem.
De: Det kommer bara att bli så himla opraktiskt på dagis om du inte heter som barnen. Dagisfröknarna kommer inte tro att du är mamman. Så blir det skvaller vet du.
Jag: Jag skiter väl i om dagisfröknarna är dumma i huvudet! Jag gifter mig inte för att bli försörjd hemmafru. Det är inte viktigt att jag och Jälen har samma namn. Det är inte som förr i tiden när det kanske fanns ett syfte med att ha det. Att det var lite som ett ”kreditkort” eftersom kvinnor inte arbetade. Men eftersom det var ”Fru Jälström” som shoppade loss så visste de i butikerna att det fanns pengar! Så är det inte längre. Jag har en egen inkomst. Jag är väl för i helvete självständig?!? Och nu har jag lyckats få ett körkort med ett asbra foto! Ta inte det ifrån mig!

Nu måste jag gå och andas ett tag.