Gulp!

I natt drömde jag att jag fick sparken. Überchefen tog upp mig på en stor scen bara för att säga det. På scenen fick jag ett kuvert med ett litet brev i. Det skulle jag ”läsa på vägen hem”. Jag hade ingen uppsägningstid och det fanns heller ingen tid för mig att gå tillbaka till min plats och hämta Glenn (min nalle) eller mina kavajer och klackisar, extra sminkväska, reservhandväskor och min termokaffemugg. Och alla blev obekväma till mods av att vara i närheten av mig för jag liksom stank av misslyckande och fiasko. Jag skulle aldrig få ett nytt jobb tänkte de. Jag vill ändå byta bransch skrek jag och alla bara vände bort sina ansikten och skakade lite ledsamt på huvudet. Inte ens chefstrategen som en gång i tiden har sagt att han har ”kontakter” och kan hooka up mig med folk i den bransch jag sneglar lite på ville se mig i ögonen. Nä. Jag fick ta bussen hem och läsa ett litet handskrivet brev om mina förbättringsområden.

Mamma hjääälp! Det kändes så verkligt.