En liten hundbaja

Utanför Fria Teatern ligger en lös liten hundbaja. Den ligger där och är ljusbrun och rinnig. En liten, äcklig hunddiarrébaja mitt på trottoaren. Jag ser den precis när jag ska sätta foten i den och får stanna upp i steget, hoppa till, parera med armar och ben. Jag snubblar till på ett högst ograciöst sätt, hinner tänka tanken att nu kommer tandläkarkostnaderna bli enorma och jag får skjuta på bröllopet för jag tänker inte gifta mig med utslagna tänder. Det drar till lite i sidan när jag halkar: jag parerar allt jag har. Svettattacken är våldsam och omedelbar. Jag förstår att det här är varför jag tränar som en dåre. Att det här är själva slutmålet, anledningen till varför jag vaggar fram som en pingvin dagarna efter Rebeckas muskelpass. Jag hinner också tänka att hundjäkeln nog bor precis här och jag undrar om det här är den första rinniga bajan eller om ägaren har fått torka parkett? Tänker på hur mycket den säkert luktar, den lilla pölen med bajs. Jag får tvinga tillbaka kräkreflexen.

Fy fan.

Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om att det är mysigt med dogs. I take it all back. Om jag börjar surra om att skaffa hund igen: just shoot me!