Jag cyklar inte
på morgonen. Det är så tidigt och min hjärna kan inte riktigt räkna ut var jag ska
parkera vid jobbet och då blir det så jobbigt alltihop att jag inte ens orkar
leta efter cykelnyckeln. Jag hoppar på
tunnelbanan och får till och med en sittplats. Mittemot en enorm man som ser
arg ut. Han håller hårt i en väska. Jag sippar kaffe som jag köpt. Vi stirrar lite på varandra och jag vinner.
Han viker bort blicken. I am the Queen.
På jobbet är jag
fierce. Skriver säkert tre mail innan kl 9 och hånar de andra som dricker
jobbets kaffe som smakar diskvatten. ”Jag har faktiskt längtat efter det. Det
är gott” säger min chefis som helt klart saknar smaklökar. Eller är galen.
Om tio minuter
ska jag på mitt nästsista (!) möte med psykologen. Och erkänna att jag inte
gjort något av det vi kom överens om innan sommaren. Det vill säga att boka ett
möte med läkaren. Snark, så trött på mig själv och detta strutsbeteende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar