Att agera i affekt

Gissa om jag var UPPRÖRD i går kväll. Så upprörd att jag inte kunde sova. Jag låg och kokade och skulle ringa till förskolechefen dagen efter. MINSANN! Tänkte ut vad jag skulle säga, sakligt och lugnt men ändå sylvasst och to-the-point.

Jäl hade sett att det hängde lappar med inbjudningar till ett kalas på allas platser på förskolan. På alla utom tre barns platser. (Vår dotter hade inte fått en inbjudan.) Och jag rasade! Vilka föräldrar gör så? Det är ju mobbing. Hänger man upp kalaslapparna på förskolan så bjuder man alla. Annars får man skicka ut inbjudningarna. Barnen ska inte behöva gå ut i hallen och se att just de inte är bjudna och börja fundera över varför de andra är bjudna men inte de.

Så. Gör. Man. Inte.

Nä, det gör man inte och jag ska ringa förskolechefen tyckte jag. Kräva införelse av regel!

Fullkomligt stövlar iväg på morgonen. Ursinnig! Jävla mobbarföräldrar.

Men ärligt. Folk är ju inte så dumma i huvudet. En förälder kan vara slarvig. Skriva ut fel antal lappar. Och så hänger det tre nya lappar i hallen på morgonen.