Imorse (förmiddags) när jag och Jäl åt frukost var det en författare som blev intervjuad på radion. Han har skrivit en roman som heter Världens sista roman. Urbra namn på en bok tycker jag. Han var född 1977 och det här var hans tredje bok. Imponerande.
Jag önskar dock att jag inte hade lyssnat på intervjun. Att jag liksom hade nöjt mig med det faktum att han hade skrivit en bok med en apbra titel och att han var ung. Att jag hade stängt av radion och druckit ur mitt kaffe. Bra så.
I intervjun verkade Daniel Sjölin, som han heter, så himla pretto. Han såg sig själv, inte som en författare utan som en misslyckad poet. Han ville att det skulle ta tid att läsa hans böcker. Det var ju så utmattande att skriva dem. Han tänkte igenom varje ord så noga. En och en halv sida per dag kunde han skriva. Max. Så utmattande är det att vara författare. Förlåt, misslyckad poet.
Det stör mig så mycket när folk ska vara så där djupa och konstnärliga. Särskilt om de vill styra hur jag ska läsa deras böcker, se deras filmer, fotografier eller tolka deras tavlor. Det bestämmer väl jag själv? Om jag inte vill läsa hans bok långsamt så är det upp till mig. Det är ett fritt land, luften är fri och så vidare.
Jag har faktiskt svårt att förstå den här långsamgrejen. Jag vill att det ska gå fort. Jag läser fort. I like it. Om jag reser vill jag att det ska gå fort. Om jag står i kö vill jag att det ska gå fort och om jag har ont någonstans vill jag att det ska gå över. Fort.
Det verkar som om hela samhället vill att allt ska gå långsamt. Därav lång vårdkö; jaha du vill ha en ny lever, det tar bara åttahundrafyrtioelva år. Grattis. Fortkörningsböter, det får inte gå för snabbt ajabaja. Ta det lugnt i trafiken. Det bor ingen här på ettusen mil men inte över nittio!
Daniel Sjölin är alltså en etablissemangsförfattare. Inhyrd av staten att förespråka det långsamma. Passa er kids! Join the revolution.
Ps. Jag ska ändå läsa hans bok med den coola titeln. Fast fort. Man är ju lite av en rebell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar