Ej poppis morsa

Sa till Didi igår att plocka upp en grej hon slängt på golvet.

"Surpuppa-bajs-emma-mamma DU ÄR JÄMT SÅ SUR" skrek hon och stampade ut på balkongen och rev ner sina egna simglasögon från bordet.

Nu är det bara tio dagar kvar av den lugna femårsperioden. Ska bli skönt med lite tuffare motstånd.

Turkiet usch

Nittio döda 😔

Och nice, orkar inte all ondska i världen.

Turkiet uppdatering

Nu läste jag på SVT att en turist (svensk) som pratat m lokalbefolkningen sa att de var positiva till militären. Man ska alltid lyssna på de unga va? England lyssnade på sina pensionärer och nu ska de lämna EU och kanske bli underutvecklade bakåtsträvare med kackig ekonomi. Såatte... Svårt det här. Vad ska man tro?

Turkiet

Är mkt uppdaterad världsmedborgare och har såklart råkoll på att militären i Turkiet kör någon slags statskupp (höll på att skriva "stadskupp") i just detta nu.

Detta är hemskt och läskigt och jag tycker jättesynd om alla oroliga i Turkiet och som har familj, vänner etc där.

Vill ändå bara poängtera att det var jag som sa till Daniel att "nej jag vill inte åka dit i sommar det känns inte stabilt". Han FNÖS åt mig då (heter det så? Fnös...).

Rätt förståndigt av mig ändå kan man tycka, att jag stod på mig och så när han viftade med billighetsresor till all inclusive-paradis.

Och OBS verkligen inte kul det som sker! Så himla oroligt.

Emma "fuck up" Andersson

Min man ba "du hade ju varit emma 'fuck up' andersson om du hade en pod eller en blogg och jag hade varit Simon Svensson som roddar och fixar och styr upp. Du är Jonathan unge och får elen avstängd för du har glömt att betala räkningen och åkt taxi för pengarna".

Jag känner så här:
Jag har en blogg, hallå?
Jonathan unge är Sveriges roligaste man.

Barn som leker

Är numer själva definitionen av en curlande förälder. Curlandet innebär att mina barn kräver ständig och total underhållning av lektant (jag) el lekfarbror (Daniel). Idag var dagen då vi tröttnade och drog harangen om hur grymma barn vi var som minsann lekte själva, byggde sandslott, var upptäcktsresande, detektiver osv i all oändlighet. Barnen ba "jo wotevs kom och lek nu" och vi ba "nä!", väldigt bestämt och hyfsat övertygande. Krisen varade i ca 30 min (ändå bättre än förväntat) sen gav de upp och lekte, alltså LEKTE. Kan inte med ord beskriva hur ljuvligt det var.

Hej

Var så sugen på att blogga igen. Kom inte ens ihåg lösenordet till bloggen men har nu - som en hacker - lyckats "återställa" det och ladda ner "app" för att hantera "bloggen". Sjukt kul med många sådana dära tecken va? Skoja, ska vara seriös. Var alltså "driven". Nä okej nu ska jag sluta "". Men iaf, fixade så jag kunde logga in och blogga för jag tänkte att jag har så mycket att blogga om. Men nu kommer inte på någonting alls. Ska därför berätta om mitt sköra psyke. Har under våren gått till psykolog pga var superrädd för att jag håller på att bränna ut mig el dylikt. Visar sig dock att jag antagligen har överjävlig pms och kanske ska äta tabletter för detta. (Livrädd). Kan också vara begynnande fyrtioårskris (auto correct föreslog fyrtioårsjubileum, oförskämt!) alt livskris. För ärligt vad ska man göra med sitt liv innan det är för sent? Hur ska man veta?
Ska man
a) flytta utomlands (varmt land) och driva surfshop
b) bli hemmafru och ägna sig åt barnen och "projekt"
c) leva på som vanligt
Eller
d) något helt annat som min låsta hjärna inte kan komma på?

Dessutom bröllop

De ba: NU ÄR DET EFTERFEST!!!!!

Och jag ba: ha det kul kids, tant ska gå och sova.

På ett bröllop (jag är efter min tid)

Han: jo men jag bor typ vid Mariatorget.

Jag: ok! Vi ska kolla på en lägenhet i närheten där.

Han: jaha, har ni tänkt köpa något tillsammans eller tittar skivförsäljningen egen sak?

Jag: jo, alltså vi är gifta med två barn så vi tänkte bog köpa ngt ihop...

Hashtag inte på samma plats i livet. 

*hehe* *full*

På konf

Cirka att jag hade bästa playlist. Cirka att noll (6) dansade pga att alla (nästan) har värdo smak/är tråkmånsar. Är inte ens förolämpad. 

pang bom ner i golvet bara!

Hej.

Inatt var den en som drömde om ormar och trillade ner för sängen. Det var inte jag. Och det var inte barnen.

jag kan fortfarande inte sluta skratta. Sitter på jobbet och guppar.

han ba väs-skrek "AH-AH-AH" plus viftade med armarna

och sedan POFF ner i golvet

Fast klockan var jättetidigt på morgonen så var det hela så roligt att jag skrattade tills jag fick tårar i ögonen.

Alltså,  han gjorde illa sig i tån jättemycket och ojade sig över det på morgonen.  Så det var ju ganska traumatiskt för honom. Själv har jag tydligen utvecklat Stefan och Krister-humor.

Att agera i affekt

Gissa om jag var UPPRÖRD i går kväll. Så upprörd att jag inte kunde sova. Jag låg och kokade och skulle ringa till förskolechefen dagen efter. MINSANN! Tänkte ut vad jag skulle säga, sakligt och lugnt men ändå sylvasst och to-the-point.

Jäl hade sett att det hängde lappar med inbjudningar till ett kalas på allas platser på förskolan. På alla utom tre barns platser. (Vår dotter hade inte fått en inbjudan.) Och jag rasade! Vilka föräldrar gör så? Det är ju mobbing. Hänger man upp kalaslapparna på förskolan så bjuder man alla. Annars får man skicka ut inbjudningarna. Barnen ska inte behöva gå ut i hallen och se att just de inte är bjudna och börja fundera över varför de andra är bjudna men inte de.

Så. Gör. Man. Inte.

Nä, det gör man inte och jag ska ringa förskolechefen tyckte jag. Kräva införelse av regel!

Fullkomligt stövlar iväg på morgonen. Ursinnig! Jävla mobbarföräldrar.

Men ärligt. Folk är ju inte så dumma i huvudet. En förälder kan vara slarvig. Skriva ut fel antal lappar. Och så hänger det tre nya lappar i hallen på morgonen.

Herregud, känslan!

Omg jag fick ett bloggsug. Har inte haft den känslan på... JAG VET INTE HUR LÄNGE.

Saker som måste bloggas: 

Unge 1 har haft feber i sex dagar. Man kan säga att hon är rätt sliten och ynklig. Läk hittar noll fel. Hon har typ perfekt sänka och inga tester visar ngt alls. Igår fick hon ta stick i fingret och det gjorde så ont/var mkt traumatiskt. Hon försökte spela tuff, ville inte grina inför stickaren. Men jag såg ju att hon var chockad för livet att sjukvården medvetet kunde skada henne på detta sätt. Efteråt kräktes hon. Och somnade i soffan. 

Jaha, och unge 2 då tänker ni. FÅR HON INGEN UPPMÄRKSAMHET?! 

Alltså skämta inte att unge 2 är helt överball. Hon ba, nej men jag kan sova i stor säng. Och somna själv. Och inte busa gnm att gå upp och leka och sånt. Annan sak unge 2 är bra på: tomater. Hon är så bra på det att vi faktiskt får lite panik om hemmet står utan tomat. 

Och både unge 1 och 2 har ett jävla temperament. Det har de fått efter sin far. Lilla barnet kastar sig, allt vad hon har, panikar, får ingen luft och gråter så hon blir blå i ansiktet om man piper ett litet "nej" till henne. Det lite större barnet skriker (på en crazy persons sätt) "aldrig i livet!!!" om man ber henne om ngt. 

Oftast är de glada. Det kan man inte ta ifrån dem. Förbannat gulliga faktiskt hälsar en opartisk jury jag hört talas om. 

Min man är ff hemma m barnen. Han är lika snygg som vanligt. 

Och jag har numera långt hår och en finne på hakan som vägrar gå bort. 

Läskigt

2 läskiga:

- filmen gravity. Fast bara för att en film är bra gjord, typ hela tyngdlöshetgrejen etc så är det ju ändå faktiskt så att jag aldrig kan få tillbaka 90 min som slösades på detta. 

- boken världens vinter av Ken follet. Läser om hur VIDRIG människosyn som rådde i världen under 40-talet och vilka maktfullkomliga galningar som styrde. En rek på denna. Även om det är jävligt jobbigt att läsa om familjer som går hand i hand ner för slänten där de vet att de kommer bli avrättade.

Bakis

Följde med ut i går. 

Resultat: mina fingrar skakar. Vågar inte ställa mig upp, är sugen på Cola och pizza, vill ha chips. 

Kan ngn lyfta ut mig i soffan? 

Och täcket.

Sånt jag oroar mig för

Vi vet ju sen tidigare att jag är nojig och orolig. Speciellt för barnen. Jag tänker att jag är nog lite mer orolig än de flesta. Oroar mig till exempel ganska mkt för att mina barn (de är bara 3,5 och 1,5 år gamla) ska få dålig självkänsla och börja droga. Det spelas liksom upp en dålig film i mitt inre där tonårs-Didi kommer hem utmärglad, smutsig och hög. Vi har inte sett henne på flera veckor och så går hon in på sitt rum och bara sover i dagar. (Trist nog bor vi även kvar i samma trea och hon har kvar sin nuvarande säng stackars barn). 

När det gäller zockan oroar jag mig för hjärntumör. Hon tultar omkring där hemma, så stolt att hon kan gå nu, och är vinglig, snubblar på sladdar eller bara på sig själv, och jag tänker - herregud är barn så här vingliga? 

Mellan dessa värstavärsta oroar jag mig för mobbing, att mina barn ska avvika från normen på något sätt och bli utsatta och trakasserade på grund av det. 

Det är skönt att de är så små och att jag fortfarande har koll och kan skydda dem. Snart har jag inte det. Det blir nog mest jobbigt för mig. Jag tror ju att de säkert kommer acea livet! Men jag VET ju inte.

Nä inget speciellt

LIGGER KVAR I SÄNGEN BARA OCH HAR SOVMORGON OCH LÄSER JÄTTEFET BOK 

Jag

Det får mig att tänka på vilken ofattbart trist unge jag var. Jag åt varken godis, chips, drack inte läsk och var inte förtjust i mat. 

Det enda jag gjorde var att kasta en grillad korv i trädgårdslandet som "gödsel åt potatisen". Pappa blev skitsur. "Otacksam" och allt det där.

60-talisterna

Hade såklart ASMÅNGA hål i tänderna, kontrade Nita. För de var minsann också missbrukarungar. Hennes kompis till exempel som var "helt vidrig" (inte mitt citat) tog en matsked smör och sög på som en klubba. Fast hon fick inte för sin mamma. Men Nitas kompis var en smart unge och gömde skeden bakom gardinen i köksfönstret så hon kunde smygäta. 

Smöret blev härsket, men vafan gör det.

Sugar junkie

Så praktikanten erkände precis att han inte äter godis eftersom han föråt sig på socker när han var liten. Hur gör man då undrade jag (förvirrat). Och han ba "jo jag cyklade hem det snabbaste jag kunde så jag skulle hinna hem innan mina föräldrar så att jag kunde äta socker med sked direkt ur burken". 

Man kan liksom inte riktigt längre säga att de inte har någon drivkraft, nittiotalisterna. 

Status

Den ligger på 68 procent hälsar praktikanten. 

Sjukt långsam datty. 

Förresten

Jag (eller alltså, vi) har en praktikant på jobbet. 

Just nu är han och kollar om min datty funkar/har renderat klart. 

Alltså HAN GÖR DET ÅT MIG!! 

Jag sittligger i soffan och surfar på mobilen. Det är skönt. Men lite tråkigt.

Hrm

Okej. 

Jag kanske har tråkigt på jobbet. 

Närå!

Det var mesigt. 

Hej alla köttkorvar! 

Jag sa HEJ ALLA KÖTTKORVAR! 

...

Hej?

Julklapp go jul

I julklapp har jag bestämt mig för att önska mig feministisk litteratur. Har precis läst Alltings början av Karolina Ramqvist och är så inspirerad av att huvudpersonen Saga slukade all sådan litteratur. 

Har sjukt dålig koll på vad man bör läsa. Vad som är VIKTIGT.  Tips? 

Bästa karaktärer just nu

Chibs
Frank underwood
Shoshanna

Alltså OBS att min blogg är blockad från jobbet.

Blockad. Som om den är porr eller nåt.

Okej, måste fatta mig kort pga mitt liv är speedat. Ni vet hur en del personer går på möten på jobbet och bara ”ja och så måste det här göras och kan cirka DU göra det?” och så får ngn annan ett uppdrag och den där första personen går från mötet och är klar.

Jag är inte den första personen. Jag är den andra personen.

Jag är personen som går på möten och kommer därifrån med ett antal uppgifter, stuff to do. Och så gör jag så hela dagen. Jag går på möten och får grejer att göra. Jag skriver upp allt i ett block och sedan när jag kommer tillbaka till min plats försöker jag tyda mina anteckningar. Men seriöst, ibland är det så många olika möten att jag har svårt att fatta vilka anteckningar som hör till vilka möten.

Och snubben som sitter bredvid mig är arbetsmiljöombud och friskvårdsmänniska och är på mig hela tiden om att jag måste stå upp vid min plats för annars kommer jag få benskörhet när jag blir gumma.

Och jag tänker varje kväll när kottarna somnat att ikväll, ikväll ska jag blogga eftersom det är så awesome och den enda ventil i världen som faktiskt ger ngt. Kanske bättre än yoga (som jag inte heller har tid med. Om man byter ut ”tid” mot ”råd”).

Men igår så hände det som never ever happens. Min man ba ”varför bloggar du aldrig?” och det är alltid han som innan ba ”måste du jämt sitta där och blogga? Vad skrattar du åt? Kan vi inte umgås? Etc bla bla bla”. Och jag har tidigare svarat ”Ja. En blogg. Okej, snart”.

I guess att vi har umgåtts klart nu. Ett gemensamt familjebeslut. Jag ska börja blogga igen.

Och ni ba ”mm, vi har hört det här förut. Ses om tre månader, periodarjunkie”. Jag kan lura mig själv men inte er.