Vi vet ju sen tidigare att jag är nojig och orolig. Speciellt för barnen. Jag tänker att jag är nog lite mer orolig än de flesta. Oroar mig till exempel ganska mkt för att mina barn (de är bara 3,5 och 1,5 år gamla) ska få dålig självkänsla och börja droga. Det spelas liksom upp en dålig film i mitt inre där tonårs-Didi kommer hem utmärglad, smutsig och hög. Vi har inte sett henne på flera veckor och så går hon in på sitt rum och bara sover i dagar. (Trist nog bor vi även kvar i samma trea och hon har kvar sin nuvarande säng stackars barn).
När det gäller zockan oroar jag mig för hjärntumör. Hon tultar omkring där hemma, så stolt att hon kan gå nu, och är vinglig, snubblar på sladdar eller bara på sig själv, och jag tänker - herregud är barn så här vingliga?
Mellan dessa värstavärsta oroar jag mig för mobbing, att mina barn ska avvika från normen på något sätt och bli utsatta och trakasserade på grund av det.
Det är skönt att de är så små och att jag fortfarande har koll och kan skydda dem. Snart har jag inte det. Det blir nog mest jobbigt för mig. Jag tror ju att de säkert kommer acea livet! Men jag VET ju inte.
