AB

I maj 2012 tog jag beslutet att aldrig mer läsa Aftonbladet pga alla snyfthistorier och ickejournalistik. I dagarna har bladet skrivit en del om företaget där jag jobbar så jag har varit inne och läst. Såklart, såklart ramlar jag över dessa stories och klumpen i magen kommer tillbaka. Jag får verkligen både ångest och panik på deras artiklar. Aldrig om ett fenomen alltid om någon enskild stackare. Som det såklart är synd om. Säger inget om det. Bara att jag inte tycker att det är seriös journalistik. 

Men på toaletten då, undrar jag???!

En på min fejsbox la precis ut en bild på sig där hon visar att hennes hår är lika långt som hennes armar. 

Behöver jag kommentera?

fintfintfint!

Sånt här gör mig glad i hela magen!

You gotta work, work

Gud vad det är roligt att jobba! Trodde verkligen inte att det skulle vara så här kul att komma tillbaka. Men jag har verkligen roligt och jag älskar marknadsföring. Ni kanske tycker att det låter kokobello.  Att jag låter lite nyfrälst och läskig. Men jag är så himla glad att jag jobbar med något jag tycker är så roligt.

Jag har bytt jobb sedan min föräldraledighet. Jag är, sjukt nog, tillbaka på den avdelning jag jobbade på innan jag fick Didi. Det var flera anledningar till att jag lämnade då. Men alla de anledningarna är borta och åtgärdade nu. Och det är så härligt här. Jag har en riktigt bra chef (Nita, som förut var min kollega och mentor. Hon har lärt mig nästan allt jag kan i praktiken. Hon är otroligt vass marknadsförare och dessutom en av de roligaste människor jag känner), jag har oerhört trevliga och engagerade kollegor (hur viktigt är inte det?) och jag har en arbetsplats där det händer saker hela tiden, det är högt i tak, strategiarbete flyger i rummet och alla bidrar till diskussionerna. Det är verkligen givande att arbeta med människor som är sjukt duktiga på vad de gör. Oavsett om det gäller kommunikation, analys, affärsutveckling eller sälj.

Ja, jag ville bara säga det. Att jag har en energiinjektion och är lite hög på jobb just nu.

Hej, hej!

Träningspeppen

När jag packade min ”gympapåse” i morse var det damm på skorna. Det här är inte någon typ av överdrift från min sida. Jag fick torka av dem med en våtservett.

På jobbet har jag tagit armkrok med en småbarnspappa när det gäller träningen. Vi bestämde i fredags (efter ett glas bubbel) att vi

1)      Skulle packa träningsväskan i helgen

2)      Skulle ta med oss den på måndag

3)      Känna efter ordentligt på måndag om vi ville träna. Annars träna på tisdagen men absolut senast på onsdagen.

Det känns bra att armkroka med den här kollegan. Jag känner att vi är på samma nivå, att vi förstår varandra. Hans två barn är precis lika gamla som mina kottar. Då liksom fattar man hur det är med total utmattning och skör rygg. Och man kan peppa varsamt. Inte som TT på jobbet som ba ”TJEEEENA Emster, du ser ju ut att vara i fin form, ska du med till gymmet?!?!” (tror inte han var ironisk, tack och lov) och jag ba ”eh… nej?” och han ba ”att sköta träningen är nog så viktigt som att sköta kosten vettu” och jag ba ”Sluta prata. SLUTA PRATA MÄNNISKA!”. Okej, jag sa inte så. Jag bara nickade och sa ”nästa vecka”. För det är viktigt att inte börja för tidigt kan jag känna. Dessutom är TT en sån där träningsmänniska som öppnar ytterdörren i bara kalsongerna och lägger ut bilder på sig själv i bar överkropp på fejsbox. En väldigt, väldigt rolig och trevlig prick. Men dock en träningsmänniska. Kan inte relatera.

Men den här andra snubben. Vi kan liksom lite försiktigt stötta varandra. Utan press. Vi kan ta våra omsorgsfullt packade gympapåsar och slå följe till gymmet. Vi kan säga saker som ”det ser bra ut” på gymmet och fnissa i smyg. Tillsammans.

Det är mycket viktigt att ha en sån träningskompis.

Nu måste jag gå runt på avdelningen och ragga vattenflaska. Hörs sen, yo.

Ha!

In Your face Ica maxi. Fick avstämning på den där självscannergrejen idag. Hade shoppat typ ett nagellack och en body lotion. Vi handlar ALLT på Ica maxi. Det enda stället vi handlar på. Och i vanliga fall snor vi såklart jättemycket. SKOJA. Snor aldrig pga god människa. Men fatta vilken WIN att få avstämning just idag och inte på normal storhandling!! 

Ja, det är sånt som gör en småbarnsmamma lycklig. 

Hälsning från luggen

Jag har inte klippt mig sen innan Zoe kom. Förtydligar här att hon är 10 månader.  Och då toppade jag bara håret. Som innan dess inte blivit klippt på 8 månader. Sa jag att jag färgade det själv? Rött. Och att det blev morot i rötterna och blod i topparna.

Ser ut som ett rövhål i håret.

Dessutom fäller jag/tappar hår pga har varit gravid/ammat (eller vad det nu beror på) och nu börjar det växa ut igen. Jag har fått en liten ”lugg”. Alltså jag har ingen lugg. Ingen frivillig lugg. Men de här små bebishåren som växer fram i min panna står rakt upp som att jag försöker lajva Tintin.

Jag vill inte lajva Tintin.

Jag vill inte lavja Tintin.

Obs

Inte Fokus. Den är fräsch.

Lista

1.       Det är jävligt ofräscht att läsa om kändisar i tidningen.

2.       Kändisar känns jävligt ofräscht.

3.       Tidningar är ofräscht.

back to business

Jag har börjat jobba och Daniel är nu hemma med lillmojen. Just nu sitter jag på det så kallade arbetet och vill bara ringa hem och ha följande samtal med min snart elva månader gamla lillmoj:

Heeeeeej lilla vännen

Hej hej

Hej hej hej

Moschigossiplussinussi

Mammas gullebulle

MAMMAS GULLEBULLEUNGE!

Lilla mojen har du runda kinder idag?

Ja har du runda kinder idag?

Ja du har runda kinder idag.

Ja de är så runda så.

Plutt plutt.

Etc etc und so weiter i all oändlighet eller tills någon på jobbet ber mig vara tyst. Vilket kanske skulle få mig att fräsa argt åt vederbörande. Eller nästan väsa. Ni vet liksom som en jävligt hotad ödla eller liknande. Sen skulle jag vända mig till telefonen igen och göra pruttljud för att få henne att skratta.  

Flygande katter

Ibland stöter man på så intressanta historier om folk. Som Nitas pappa som på ett maniskt sätt konsumerar nyheter. Som tycker att hon är okunnig eftersom hon inte hon inte på rak arm kan redogöra för hur en nyhet beskrivs och rapporteras i Sverige, Spanien, Frankrike och USA.

Allt det här började när Nitas pappa var en tolvårig pojke i Francos Spanien. Franco hade vid denna tidpunkt börja plantera nyheter hos pressen för att styra nyhetsrapporteringen och få den att dra åt ett visst håll. På så vis undvek han rapportering om sina egna förehavanden.

Vid ett tillfälle redogjorde spanska medier för om att flygande katter hade synts över en stad i Spanien. Det här tyckte Nitas pappa var märkligt. Vidare resonerade han att ”om detta har hänt måste det vara en världsnyhet. Undra vad de säger i Frankrike” och så rattade han in en fransk radiokanal på sin radio.

Ingen i Frankrike rapporterade om några flygande katter.

Ingen i Italien rapporterade om några flygande katter.

Det var faktiskt inget annat land som rapporterade om dessa flygande katter.

Den tolvåriga pojken insåg, med förskräckelse, att han inte kunde lita på sitt eget lands nyhetsrapportering.

Det måste vara sjukt skrämmande att inse att man inte kan lita på sitt land. Att dessutom vara så ung när man inser det måste addera på rädsla och obehag. Det är häftigt att Nitas pappa nu, fortfarande, ”kontrollerar” nyheter genom att läsa om dem i tidningar från hela världen. Snacka om att Internet har förenklat hans process. Men också, tänk vad enkelt det är att få ut sitt budskap idag och vad lätt det kan spridas om det är någon ”trovärdig” som skriver om det.