koolaste katten i stan

Okej, måste fatta mig kort pga mitt liv är speedat. Ni vet hur en del personer går på möten på jobbet och bara ”ja och så måste det här göras och kan cirka DU göra det?” och så får ngn annan ett uppdrag och den där första personen går från mötet och är klar.

Jag är inte den första personen. Jag är den andra personen.

Jag är personen som går på möten och kommer därifrån med ett antal uppgifter, stuff to do. Och så gör jag så hela dagen. Jag går på möten och får grejer att göra. Jag skriver upp allt i ett block och sedan när jag kommer tillbaka till min plats försöker jag tyda mina anteckningar. Men seriöst, ibland är det så många olika möten att jag har svårt att fatta vilka anteckningar som hör till vilka möten.

Och snubben som sitter bredvid mig är arbetsmiljöombud och friskvårdsmänniska och är på mig hela tiden om att jag måste stå upp vid min plats för annars kommer jag få benskörhet när jag blir gumma.

Och jag tänker varje kväll när kottarna somnat att ikväll, ikväll ska jag blogga eftersom det är så awesome och den enda ventil i världen som faktiskt ger ngt. Kanske bättre än yoga (som jag inte heller har tid med. Om man byter ut ”tid” mot ”råd”).

Men igår så hände det som never ever happens. Min man ba ”varför bloggar du aldrig?” och det är alltid han som innan ba ”måste du jämt sitta där och blogga? Vad skrattar du åt? Kan vi inte umgås? Etc bla bla bla”. Och jag har tidigare svarat ”Ja. En blogg. Okej, snart”.

I guess att vi har umgåtts klart nu. Ett gemensamt familjebeslut. Jag ska börja blogga igen.

Och ni ba ”mm, vi har hört det här förut. Ses om tre månader, periodarjunkie”. Jag kan lura mig själv men inte er.