fredag 28 september 2012

Frukost nr 2

Lillungen vägrar äta sin frukost. Hon har fattat vem som är slasktratt i familjen och skjuter ifrån sig tallriken och säger "pappas" om det hon inte vill ha eller gillar.

Jag äter istället upp hennes frukost som jag var dum nog att göra oordning fast hon inte sagt att hon ville ha.

Detta samtidigt som jag mentalt försöker blockera ljudet av Olivia (jävla skitgris!) på Bolibompa.

Skruttibajamaja

Är hemma och vabbar liten bajsunge.
Daniel berättade att hon lite halvt panikslaget sa "KISSA!" när de satt och åt middag (jag var inte hemma utan hos elsapölsa) och eftersom vi pottränar sprang far och dotter in på toan och slet av blöjan. Som var full av diarré. Såpass lös att lillungen trodde hon kissade. Så sjukt mkt stackars på den. Sedan har vi haft bajsmaraton här hemma. För den som är intresserad av konsistens kan jag meddela att den inte är lika flytande längre. Mer som potatismos.

Nu äter jag frukost. Lillmaja kollar Charlie och lola.

Hörs yo.

onsdag 26 september 2012

Klovn!

Nu har Klovn kommit. Och de hade godis på ica. Sicken tur.

Finn Crisp

Finn Crisp är fan som chips. Har man tagit en måste man glufsa i sig hela paketet.

Nåväl, det är fibrer och sånt som är bra för gravidmagar.

Fyra veckor med Montessori

Didi har nu gått några veckor på Montessoriförskolan. Tänkte lista vad jag tycker är bra och vad jag fortfarande har lite funderingar kring.
Fördelar jmf ”vanlig” förskola
Den absolut största fördelen tycker jag är att pedagoger och förskolechefen så intensivt tror på Montessoripedagogiken. Det gör att de försöker implementera den i allt de gör. Det tror jag blir logiskt för barnet.
Morgonrutin. På det Montessori vi går på är det alltid en eller två pedagoger som hälsar välkommen i hallen. De ser alla barn som kommer. Alla får ett mottagande. Där säger jag också hej då och Didi går till skoknekten, tar av sig skorna och får sedan hjälp med övriga kläder, hon får hänga upp sina kläder och väska själv på sin krok. Det tycker hon är roligt. På förra förskolan var det inte alltid någon riktigt hade tid att komma fram och ta emot Didi. Hon blev väldigt osäker. Hon är liten, visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. Och jag blev orolig: kan jag lämna henne nu? Ser någon att hon är ledsen? Detta händer INTE på Montessori.
Ordning & reda. På förmiddagen har de sina ”Montessoripass”. Det här är en grej som passar Didi mycket bra. Förskolan arbetar med ”material” som ska vara pedagogiska. Det kan till exempel vara byggklossar, pussel, böcker etc. Det finns bara ett av varje material och det är väldigt noga att ett barn inte får ta ett material som ett annat barn redan håller på med. Antingen får man fråga om man får vara med. Annars får man vänta på sin tur. På förra föris berättade personalen att Didi blev väldigt upprörd och kränkt när andra barn kom och försökte slita leksaker ur händerna på henne. Personalen försökte såklart styra upp det här, men Didi var ofta på sin vakt, hade axlarna långt uppe vid öronen. Här vet hon och kan vara trygg med att hon får leka klart.
Artigheten/uppförande. Detta är lite gammeldags men ändå väldigt fint. Det är titta i ögonen, säga god morgon, noga med tack för maten, man plockar iordning efter sig, hjälper till, tackar för idag när man går hem etc.
”Göra själv”. De har så många smarta tricks för sig för att lära barnen hur de på ett enkelt sätt klär på sig själva eller klarar andra uppgifter. Om de upptäcker att barnen har kläder med konstiga knappar eller skor som ska knytas säger de genast till. De tar verkligen barnets perspektiv för att de på ett lustfyllt och enkelt sätt ska lära sig att göra själv.

Nackdelar/funderingar jmf ”vanlig” förskola
Lugnt men ensamt? Jag upplever att det var mer liv, rörelse, pysslande och variation på förra förskolan. Det vill säga den normala, vanliga kommunala. De hade dans och många av aktiviteterna gjorde de tillsammans, några barn och en pedagog. Till exempel måla eller baka med play dough. Det händer ju här också men ofta leker de själva.
”Arbeta”. Montessoripedagogiken är full med begrepp jag tycker är onödiga i den här åldern. De ”leker” inte med ”leksaker” utan ”arbetar” eller ”jobbar” med ”materialen”. Detta sker i ”klassrummet”. Pedagogerna menar att det är vår/vuxenvärldens värdering att barn leker. De menar att våra kottar i allra högsta grad arbetar/jobbar hårt för att lära sig saker. Och visst, så är det. Men jag kontrar och menar att det ligger i deras värdering att man då inte kan lära sig genom lek. Detta är dock bara ord. Ingen biggie.
Materialen. Maria Montessori utvecklade pedagogiken vad jag förstår i början av 1900-talet. Och materialen har inte utvecklats sedan dess. Daniel, naturvetaren, anser att man kanske inte behöver ”utveckla” hur man förklarar volym, jorden är fortfarande rund, en hund ser likadan ut, en kub är fortfarande en kub etc. Det har han ju rätt i. Men jag kan ändå känna att man kan ta in nytt material, samhället utvecklas. En hel del har hänt på hundra år. 
Sammanfattning:
Jag är sjukt nöjd med att Didi går på Montessori och att vi bytte. Alla ungar är olika och det här passar henne. Det kanske inte passar en del andra barn. Men hon trivs, det märker vi. Det faktum att det är lugnare gör henne tryggare. Och det är ju det viktigaste. Sedan om man kallar lek för arbete och leksaker för material, det är faktiskt skitsamma.

tisdag 25 september 2012

Nedräkning, tre två ett

Efter den här veckan jobbar jag två veckor till. Är lite lätt överlycklig över detta. Man kan säga att jag har börjat räkna ner. En av anledningarna till att jag räknar ner och räknar ner är att jag faktiskt inte har kunnat trappa ner. Och med trappa ner menar jag engagemang i jobbet. Jag slits mellan att utan förbehåll älska marknadsföring + ha mycket att göra + ingen att lämna över till - till att vara gravidtrött + längta besinningslöst efter bebisen + vara irriterad över stelheten i att jobba med marknadsföring i en stel bransch.

Hängde ni med? Om ni inte förstår mina inlägg just nu är det pga jag är mkt förvirrad och vahettere, inte surrar. Men typ yrar runt och inte kan hålla koll på vare sig mig själv eller begreppen. Idag fick jag till exempel ursäkta mig på ett möte och säga att jag inte vet om eller när eller var jag har nästa möte så jag måste faktiskt gå och kolla. Alla ba "okej gör du det...weirdo" *tänker*

När jag jobbat dessa två och en halv veckor är det tre veckor kvar till beräknad förlossning. Jag blundar inför det faktum att Daisy kom tre veckor för tidigt och att om nya bebisen är likadan hinner jag vara ledig 0 dagar. Jag räknar kallt med att nya bebisen kommer på utsatt dag. Möjligtvis ett par dagar innan så jag slipper bli otålig.

Innan bebisen kommer har jag nämligen tänkt att:

- måla om två gamla stringhyllor
- testa galltvålen och tvätta briovagnen
- färga syskonvagnen vi köpt av Daniels bonussyster (en Urban Jungle Duo)
- klippa mig
- göra iordning sängplats åt nya bebisen (inkl sy madrass)
- sy en grej till köket

Men jag tänker ändå packa bb-väskan redan i helgen. Det var faktiskt lite panikartat att packa den halv fem på morgonen när vattnet gått och sipprade ut över hela golvet samtidigt som jag försökte komma på vad man behöver ha med sig. Till exempel packade jag tre storlekar för stora bebikläder samt ingen amningsbehå, endast ett ombyte till mig själv, handkräm men inte tandborste (prioriteringen?) och den största och varmaste kofta jag hade (detta var i juli). Samtidigt grät jag i bilen på väg in för att vi inte hade hunnit köpa kakor att ha i bb-väskan.  Vi blev kvar på bb i nio dagar, Daniel körde och hämtade grejer från lägenheten varje dag. När vi äntligen blev utsläppta glömde vi ALLA mina kläder. Vi ringde inte ens och kollade om de var kvar utan antog bara att Daniel råkat ta med sig fel påse till skroten och slängt mina kläder där. BB ringde efter två veckor och undrade om vi inte skulle hämta påsen någon gång.

Det här med barn och graviditet gör en verkligen förvirrad.




skakar på huvudet, missnöjt

just nu: har världen gone totalt insane?

1. man utvisar inte små barn.  till exempel pga tekniskt strul så att barnet inte har giltigt pass (omg detta brott!) trots att föräldrarna har tillfälligt uppehållstillstång. man utvisar inte heller barn för att barnet är fransk medborgare och då kan lika gärna franska soc ta hand om henne trots att hon levt i en familj i sverige hela sitt tvååriga liv. båda argumenten är underkända.
2. stina wirsén är inte rasist. läs mer hos majsan.
3. det här med censur i litteraturen har aldrig varit en bra idé. tintin må vara en gammal bok som kan kännas omodern. men har ni läst bibeln? kvinnosynen, människosynen, vreden, hämndlystnaden i denna i ffa gamla testamentet. och det är inte en saga. det är en bok som folk tar på allvar.
4. sossarnas "affärsplan". alla är vi anställda vid sverige ab eller? 

måndag 24 september 2012

Blogpost fr mob

Tröttman. Har fixat m kläder/garderob samt - OBS samt!!! - försökt sortera foton i dattan för att få fram kort på didis "nära och kära". Ungarna ska nuförtiden nämligen ha egna fotoböcker på föris. Och Daniels "familjeförhållanden" får oss att framstå som å ena sidan katoliker/mormoner pga är många men å andra sidan som skamliga ateister pga alla är ingifta eller "halvsläktingar".

Anyhoo, efter cirka tre timmars grävande i den digitala fotoskatten kan jag konstatera följande:
DET FINNS INGA KORT PÅ MIG, DANIEL OCH DIDI TILLSAMMANS.

Vidare:
Alla i vår släkt som är "ihop" vill hellre bli fotade ihop med någon annans partner.

Är nu så trött att det svider i ögonen. Har även missat hela EMS.

Nåväl. Det saknas numera bara kort på fyra "nära och kära".

Hurra

Lillungen enligt rapport helt obrydd när pappan lämnade på föris imorse.

En gång är en trend, va? En gång är en tendens, eller hur?

Med vänlig hälsning, stoltaste av mödrar!

fredag 21 september 2012

Tipsa!

Är det någon som kan ta på sig att lära mitt barn vad "lördagsgodis" är? Hon förstår nämligen bara konceptet "godis".

torsdag 20 september 2012

En fluga på väggen

Didi har inte träffat sin mormor och morfar på en vecka. Hon brukar träffa dem väldigt ofta och hon har under den här veckan pratat mycket om dem. Velat träffa dem. Jag har förklarat att mormor är på landet och då har Daisy sagt att "Didi åka landet. Täffa momo".

Idag ska mormor och morfar hämta på föris. Didi har längtat. Imorse grät hon och frågade efter mormor, sa "Didi längta momo" och "Didi äska momo moffa". Alltså hon säger nästan aldrig att hon älskar oss, föräldrarna. Säger vi att vi älskar henne brukar hon svara "mm" eller "nä!" eller "pappa äska pappa". Den sista vet vi inte riktigt vad den betyder. Vad jag vill säga är iaf att det är inte så ofta som hon säger, uttalar dessa ord av ömhet. Så jag vet att hon verkligen längtar intensivt och väntar otåligt på att mormor och morfar ska komma och hämta henne.

Tänk att få vara en fluga på väggen när hon får syn på dem.

onsdag 19 september 2012

konsumentupplysning

Det har redan börjat trilla in frågor om det här med galltvål och som eder husmor och konsumentupplysare ska jag givetvis besvara dessa enligt bästa förmåga.

jag har ju inte börjat använda min galltvål än. men det här är vad jag har hört om den och anledningen till att jag skuttade till Clas Ohlsson och glatt lämnade fram 99 kronor för ett rengöringsmedel:

galltvål tar bort alla fläckar, vilka som helst.
galltvål tar bort de där fläckarna du aldrig lyckats få bort innan.
galltvål är cirka jättedrygt. en flaska räcker till evigheten.
galltvål är bra mot allt.
galltvål kan köpas på Clas Ohlsson och kostar 99 kr.
du kan inte leva utan galltvål.

Mer om mig och min galltvål:
Jag och gallis ska tvätta tyget på en väldigt smutsig barnvagn.

Klovn

Hej mofo's!

Idag har jag beställt dvd-boxen Klovn eftersom Josefine och Mikebike har haussat den som ngn slags Gud av alla dvd-boxar. Den har varit slut på cdon och jag har haft den på bevakning så länge att jag helt glömt bort det. Men idag mailade cdon och ba "nu kan du shoppa, lilla konsumentslav" och jag ba "wiiiii!". Annat jag har shoppat idag:
-kaffe, scones och äcklig smothie
-underställ till didi.
-galltvål

Är mkt spänd på både Klovn och galltvål. Förväntningen är att de ska höja livskvalitén markant.

tisdag 18 september 2012

Detta är inte utlämnande på ett gränslöst sätt, det är bara en ventil så att jag kan gå vidare. Mkey?

Idag på lunchen gick jag förbi PUB. En helt förtvivlad kvinna satt på huk och försökte prata i en mobiltelefon, men hon fick liksom bara fram läten. Två personer stod bredvid och klappade henne på ryggen. Hon verkade inte märka det. Hon bara fortsatte att försöka prata med personen i mobiltelefonen. Men allt som kom fram var ångest och förtvivlan.
Jag hoppas så djupt och intensivt att hon har blivit dumpad. Det är ett best case scenario här tror jag.
Men jag tror alltid det värsta. Jag tror att hon har förlorat någon. Att någon har dött.
Det här är något som börjar bli ett verkligt problem för mig. Jag kan inte koppla bort, jag kan inte distansera mig, jag kan inte låta bli att tänka att det kan hända mig. Jag bär med mig den här känslan länge. Ibland flera dagar. Jag vill inte säga att jag får ångest, men jag är orolig och tänker mycket på det. Jag är livrädd att något ska hända, att jag ska behöva sörja.
Jäl har föreslagit att jag kanske ska gå och prata med någon. Han tycker inte att det är helt normalt att jag så intensivt sätter mig in i situationer som jag uppenbart mår dåligt av. Men jag vill inte prata med någon. Jag tycker att det verkar jobbigt. Jag vill inte ta tag i ett problem som säkert bottnar i något som kommer göra ont att bearbeta. (Jag undrar dock väldigt mycket varför/vad det är som gör att jag reagerar så starkt. Men jag vill ändå inte veta, om ni förstår vad jag menar.)
Jag förstår att det tar lite väl mycket energi från mig. Att jag borde kunna ”skaka av mig” känslan relativt fort. Att jag inte ska oroa mig för att det ska hända mig och min familj.
Som ett led i detta, som ett försök att värja mig, har jag slutat läsa både Aftonbladet och Expressen. De skriver alldeles för ofta om mördade, misshandlade, utnyttjade barn, kvinnor och gamla på ett sätt som gör att jag inte kan ”skaka av mig”. Andra tidningar skriver lite mer sakligt. Även om jag fortfarande mår dåligt, får ilningar genom kroppen när jag läser om hemskheter, kan jag lättare få det ur mina tankar om det är skrivet kort och sakligt.
En sak som börjar bli ett riktigt problem är att jag oroar mig så mycket för Didi. Läser jag om barnmisshandel tittar jag efter tecken på att hon blivit slagen. Hör jag talas om ett barn som är sjukt, letar jag symptom. Så här håller det på. Jag är riktigt rädd. Både för att något ska hända henne och att jag själv håller på att förlora förståndet.
Jag har alltid varit lättpåverkad på det här sättet. När jag var liten låste jag in mig på toaletten, grät och bad till gud att mina föräldrar skulle överleva, om de till exempel åkte bil utan mig. När jag träffade Jäl har jag vid ett flertal tillfällen ringt runt till sjukhus för att höra om de fått in någon med hans beskrivning då jag inte kunnat få tag på honom. Men sedan vi fick Didi har det eskalerat. Och sedan jag blev gravid har det fullkomligt exploderat. Jag kan inte värja mig men jag kan inte heller ta tag i det. Och om någon av er kommer att försöka pusha mig att faktiskt ta tag i det, kommer jag slå bort det med motiveringen att en sådan drama queen som jag såklart har överdrivit i texten och att det inte alls är så farligt som det verkar, att jag skrev detta i ”stundens hetta”, då jag fortfarande hade kvinnan vid PUB i mina tankar.
Och så är det.
Så nu talar vi inte mer om detta.

Jag förstår faktiskt inte

Blir helt sjukt illa till mods av hm. Ska köpa en mössa till Daisy. Det finns alltså "tjejmössor" och "killmössor" och är man tjej kan man inte ha röd, blå, grön, gul eller? Det är BARA rosa eller glitter? Och funktion, typ en mössa som går NER ÖVER ÖRONEN det är onödigt för tvååriga tjejer?

Hur mkt jag hatar Hello Kitty just nu!!

måndag 17 september 2012

lyllig lördag

Okej, hör hur lyllig min och Ias lördag ska bli:

brunch på sirap
promenad till fotografiska
utställning på fotografiska
kolla lite i butiker på stan
kolla palmefilmen
äta middag

längtar ihjäl mig faktiskt.

Ny hobby

Har börjat virka grytlappar av trasmattenystan. Har gjort cirka jättemånga!! Händigt va!

söndag 16 september 2012

Efter ett bad

Läsa Philippa Gregory och vara trött och matt och varm i hela kroppen.

Förtydligande junior

Junior är Lars brasilianske kärlek. De träffades via "en datorskärm".

Förtydligande Lars Lerin

Lars Lerin är konstnär.

lördag 15 september 2012

Post kulturbio

Är mkt mkt nöjd m kvällen. Filmen väldigt bra. Den började rätt ångestfull. Lars kändes så skör och trasig, utlämnande på ett gränslöst sätt. Det var plågsamt att se junior desperata hopp om kärlek. Var totalt beredd på det värsta, att antingen Lars eller junior inte skulle make it. tänkte att jag kommer bli tvungen att åka hem och väcka Didi för tvångskramar. Men så blev det inte. Både Lars och junior tuffade till sig rejält. Och när det blev en tydlig skiftning i beroendeställning i deras relation (från att junior var beroende av Lars till att junior blev den omhändertagande) så kunde jag låta axlarna sjunka ner och våga småskratta åt Lars FANTASTISKA VÄRMLÄNDSKA DIALEKT och gulligheten i relationen.

Hagabion serverar måhända inte popcorn men dock prisvärd god mat. Och för den som kan njuta av det: öl och vin. En väldigt bra bio mao! Men givetvis var det sällskapet som gjorde hela kvällen. Goes without saying.

Tragik

Kan inte sitta med benen i kors längre, som en dam. Är för tjock/mage i vägen. Sitter ist bredbent och lutar ryggen bakåt, som en äcklig karl.

Snart ska jag köpa kulturbiobiljett. Mår lite illa av nervositet alt värmeslag/kaffeöverdos.

Ps om Lars Lerin

Är det inte så himla typiskt att det är error på wikisidan för Lars Lerin!?

Blogspot tack!

Det här med att folk bloggar på wordpress och andra sidor där man måste FYLLA I SINA UPPGIFTER för att lämna kommentar. Kan ni sluta m det tack.

<3

Förde över ALLA pengar från sparkontot. <3

Gud vad det är varmt här på Condeco. Svettas ihjäl av varmt.

Observera att värmeslaget på intet sätt är ihopkopplad m pengaöverföringen.

Score! Score!

Är mkt alternativ/kulturell och har noll kronor på kontot. Är dock även mkt kommersiell/slav under konsumtionssamhället och har App i smartphonen som kan föra över pengar ÖGONBLICKLIGEN.

EH hoho?

Jaha du, Espresso House. Du verkar inte tycka att finkvarteren runt Linné och Haga duger som etableringsområde. Well, jag och mitt coffee card var så att säga i stämning för lite latte love. Nu sitter vi istället på Condeco och blickar osäkert ut mot bion utan poppisar.

Condeco: skärpning på kaffefronten!

Där! Ser ni?

Det är där den är. Bion utan popcorn.

Provocerande

Sånt här: det är antingen blått eller rosa i leksaksaffären. Förlåt, lilla inredningsbutiken där mamma och pappa kan -för en förmögenhet - köpa icke funktionella inredningsdetaljer och saker man helst ej ska leka med till sina rosa döttrar och ljusblå söner.

OBS! Personerna på bilden har inget med detta att göra men de flyttade liksom aldrig på sig och orka stå med kameran i högsta hugg som en tönt.

No more TRAMS.

Okej jag ska sluta tönta mig om kultur. Det räcker nu. Sluta överdriv liksom!!

På riktigt ska jag faktiskt sätta mig och googla Lars Lerin. Ta en kaffe, lugna ner mig, bli cool.

Kultur??

Åh Gud, alla kommer fatta DIREKT att jag är marknadsförare/djävulens avkomma! Panik!

Och!!

Dessutom är det okulturella härinne som provar kläder "för skojs skull" och "spexar". Jag kommer aldrig hinna hitta en kulturkofta och impa på Josefine om det ska va så här!! Gråt!!

Ej ok!!!

Det känns väldigt okulturellt här inne på myrornas. De spelar "mr vain"! Är mkt besviken.

"passa in"

Ska försöka hitta en kulturhatt el likn för att "smälta in" på bion ikväll. Ska även prata högljutt om att jag är "emot nya slussenförslaget" och att "kapitalismen dränerar kulturens hjärta" etc etc. i can do it!
Peppade hälsningar från myrornas.

Finbio

Börjar oroa mig för finbio. Josefine (kulturell) vet inte ens om de säljer popcorn på kulturbion. Jag sa att det är okej, jag kan äta godis. Hon svarade svävande att "det finns ett 7 eleven i närheten...". Är lite i chock. Vad säljer de på kulturbion? Tofu? Vet inte de kulturella att man höjer sina intäkter gnm merförsäljning? Okej att de kanske inte vågar sälja jordnötter. Typ öppna en snickers och en hel generation kulturella ba POFF! ligger på akuten med allergichock.

Men popcorn? Är popcorn verkligen så kommersiellt? Va?

fredag 14 september 2012

Kulturtant

I morgon ska jag träffa johanna (lillaj.blogspot.com) och Josefine (tuffast av alla, kan ej nya bloggadressen). Vi ska fika och sedan ska jag och tuffast gå på bio. Tuffast ba "jag kan tänka mig att se den nya dokumentären om Lars Lerin på Haga" och jag ba "eh visst, jame" *googlar Lars lerin* och hon ba "ja och så går ju palmefilmen" och jag ba "DEN HAR JAG HÖRT TALAS OM!" *mkt nöjd*

Då slår det mig. Hon är journalist och kulturell. Jag är marknadsförare och kommersiell. Det är så det är, ni vet, världens gång osv. Hon vet vilka kreddiga dokumentärer som går på finbio. Jag vet om filmer kommer dra in stålar och som någon gjort nån ball reklam för.

onsdag 5 september 2012

Vad hände?

När hände detta? När blev jag och jäl såna där speciellisföräldrar som inte är nöjd med den kommunala förskola man blir tilldelad, utan byter till den med högst betyg, går dit EN dag och sedan ringer och gråter hos en privat förskola med specialpedagogik (för vårt barn är så speciellt, hon är inte som de andra - vilda - ungarna som rycker leksaker från varandra och har snor i näsan), tigger till oss en plats (trots att vi inte ens står i kön) och sedan ringer och avslutar platsen på den högst rankade kommunala förskolan.

Hur blev vi de där föräldrarna som alltså är inne på tredje förskolan på sex månader?

Kanske påverkar mina gravidhormoner och allmänt "känsliga" tillstånd. Men det är inte kul när ens barn första dagen på nya högt rankade föris vägrar släppa ens hand, gråter så fort ett annat barn närmar sig och får panikattacker när någon annan tar leksaker ifrån henne. Eller att hon stelnar till av skräck när de andra barnen tränger sig före i kön till kanan, att hon blir ledsen när de säger att de "går före för hon är så liten" och de "är mkt större".

För det skär ju i hjärtat när hon håller sin lilla hand i min, tittar upp på mig och säger "mycke ban de e. Didi gå hem". Det är för mycket stök, för många barn för att hon ska känna sig trygg. Och som mamma värmer det ju i hjärtat när vi kommer till den privata förskolan med speciell pedagogisk inriktning och de äldre barnen kommer fram, försiktigt, frågar vad vi heter och om Daisy ska börja där. När jag märker att daisys axlar åker ner, slappnar av, efter bara en kvart. Det är inga barn som kommer att ta det hon leker (arbetar enligt specialpedagogiken) med. Och hon får i lugn och ro leka (arbeta) klart. I sin egen takt.

Så jag är för det fria valet. Men egentligen är jag också den som tycker att de kommunala förskolorna är alldeles utmärkta. Men nu är det så här. Och nu har vi blivit prettopäron i föräldrakooperativ. För vår tjej vill gå i Montessori.